Åsa Jungnelius Sömlös övergång är den allra första utställningen i Gävle Konstcentrums nya konsthall i Agnes Kulturhus.
– Den handlar om att vara människa, så som konst ofta kan fungera oavsett om det är poesi eller annan litteratur, all form av gestaltning handlar om att tolka och reflektera den tid vi lever i, säger Åsa Jungnelius.
– Konst generellt är en drivkraft hos människan. De första människorna gjorde sina verktyg vackrare. Det är en del av att vara människa.
Rent konkret är det en tung utställning. Åsa Jungnelius arbetar med material som glas och marmor.
– Jag jobbar ju materialburet. Jag har hantverket som grund, det är centralt och viktigt. Det är min ingång till att förstå verkligheten. Att göra med handen är att tänka.
Samtidigt är utställningen en ny fas i Åsa Jungnelius konstnärskap, som utvecklats sedan hennes avgångsutställning på Konstfack, Vad fin du är i håret, 2004, som blev hennes stora genombrott.
– Det följer ju ens liv. Nu är jag en mogen kvinna, säger hon och skrattar lite.
– Då var jag en arg, tydligt feministisk röst. Det behövdes då. Konsten är ju ett sätt att gestalta och ändra hur saker omkring oss ser ut, ett sätt för mig att bidra eller förändra verkligheten. Nu har jag tillgång till annat i mig själv och gestaltningen blir utifrån det jag är i nu, det förändras.
Är du inte arg längre?
– Ilskan är inte borta. Men jag har fler nyanser. Då hade jag bara en volymknapp, och det var att skrika högt – med all rätt. Men man kan inte vara arg jämt, då brinner man ju upp. Jag är inte lika explosiv nu, och det kan vara bättre. Känslan av harmoni är också en superkraft att använda. Det innebär inte att man inte bryr sig. Men man blir hes när man skriker. Kampen är densamma, skulle jag säga, och nu har jag ett annat utrymme att agera som konstnär. Då kan jag använda det på ett klokare vis.
Åsa Jungnelius var, som hon beskriver det, en rastlös 17-åring när hon fick inspirationen till att utbilda sig till glasblåsare.
– Jag såg en tjej på en parkeringsplats i Fisksätra som hade ett smycke med en konstig glasklump, och frågade henne vad det var och hon berättade att hon hade gått en skola i Småland och jag tänkte att det ska jag också göra.
Det blev starten på ett konstnärskap som nu finns representerat på Moderna Museet, Malmö Konstmuseum, Norrköpings Konstmuseum, Nationalmuseum och Röhsska Museet i Göteborg. Och i många människors hem, i form av bruksföremål.
Hon själv beskriver det som att hon går mellan formaten – de objekt vi har i våra hem och de stora gestaltningarna och konstnärliga utsmyckningarna – och att hennes konstnärskap blir som ett slags bro däremellan.
Snäckan, som återkommer i hennes skapande, finns både i assietter och saltkar och som bärande idé i den konstnärliga gestaltningen av en ny, kommande tunnelbanestation i Stockholm.
– För mig finns det ingen värdeskillnad mellan assietten och tunnelbanestationen.
Åsa Jungnelius har gjort två konstverk till Kulturhuset Agnes. Agnes tårar hänger i mitt i huset, i den stora trappan, och glänser.
– Tårar för sorg och glädje – det är väl det ett kulturhus ska vara lite som. Och det är viktigt att det är spegelglas, det gör det både synligt och osynligt. Det blir det man vill att det ska vara, säger hon och menar att det ger den som tittar på verket någon form av bestämmanderätt.
Agnes famn, som det andra verket heter, står i entréplan och består av skivor som satts ihop så att de går från att vara tvådimensionella till att bli tredimensionella.
Inspirationen till skulpturerna har hon hittat på Länsmuseet i Gävle. Det är två slöjdföremål, en vägglampett som dekorerats med tillknixade, silverfärgade brickor, och en träljusstake som fogats samman av platta delar.
– Det går ju att gå och titta på dem på museet, de är med i utställningen där.
Det betyder något, att hennes skulpturer finns i just ett kulturhus, säger hon och förklarar hur viktiga liknande platser varit för henne.
– Hade inte de rummen och platserna funnits, hade inte jag hittat fram till mitt konstnärskap. De första konstupplevelserna jag hade var på bibliotek och kulturhus, där kunde man tänka jaha, det här finns, något där man själv hörde hemma, och börja leta sig vidare, säger hon.
– Jag visste att jag ville arbeta konstnärligt, men jag hade inga ord för det.
Hon slår fast att kulturhusen är en viktig och självklar del av demokratin, att det finns en plats där information och kunskap kan delas mellan människor.
– Det känns otroligt angeläget. Vi måste prata om demokratin, och den mänskliga kraften i att vi alltid har gestaltat, att det inte har varit separerat från våra liv. Att det nu också ifrågasätts är helt orimligt. Det är som att vi skulle sluta andas./