Per Fhager jobbar från soffan med fötterna på vardagsrumsbordet. I händerna har han ett broderi upprullat på två rundstavar. Han arbetar med en sektion i taget. Det är enklast så, när verket är lika stort som honom själv.
Handarbetet tar tid, men Per trivs med det repetitiva. Det känns som att han har kontroll då.
– Jag tror att det speglar vem man är som person, hantverket som man håller på med. Jag tycker inte om när det går för fort eller rör sig för mycket, då blir det kaotiskt inuti, menar han.
Oftast arbetar Per med två verk samtidigt. Ett i ateljén och ett hemma i soffan.
– Man måste vara uthållig och det gäller att hitta sina knep. Det känns som att det går snabbare när jag jobbar med två olika processer parallellt, berättar han.
Textil- och bildintresset tog fart under slöjd- och bildtimmarna i lågstadiet. Ungefär samtidigt upptäckte Per tv-spelens magiska värld.
– Jag minns när jag satt några centimeter från tv-skärmen och studerade pixlarna. Jag fascinerades av systemet och ritade av det jag såg på rutat papper.
Spelen från Japan hade en annorlunda estetik och blev snabbt en inspirationskälla.
– Det var som en magnet för mig. Spelen från Japan har en annan visuell tradition. Man ser kultur där det inte är uppenbart att kultur ska finnas, säger Per passionerat.
Under studietiden på Beckmans Designhögskola i Stockholm bestämde sig Per för att förverkliga en idé som han haft i många år, att slå samman sina intressen. Han skulle skapa ett stort broderi utifrån pixelgrafik.
– Jag valde en bakgrundsbild från ett tv-spel och började brodera. Jag hade inte direkt någon mening eller något mål med projektet. Jag satt på kvällarna och den tog ungefär två år att färdigställa, berättar Per.
På den tiden handlade han material i en lokal garnaffär i Stockholm. Per fick frågan om han inte kunde tänka sig att ställa ut sina verk i deras skyltfönster.
– Då tyckte jag att det bara var pinsamt. Jag hade inte broderat för någon annan än mig själv. Men jag sa ja och kort därefter fick jag ett telefonsamtal och fick höra att en gallerist vill komma i kontakt med mig, berättar Per.
Det var början på ett långt samarbete, som bland annat har resulterat i flertalet utställningar.
– Tiden är min största utmaning. Jag vill få ut så mycket av mina idéer som möjligt. Jag jobbar alltid strukturerat, utifrån en tidplan och sätter deadlines. Jag trivs med ramar och ser dem inte som begränsande. Om jag arbetar heltid tar det ungefär 3–4 veckor att göra klart en mindre tavla, och den dubbla tiden om de är större.
Men Per vill helst inte jobba heltid med sitt konstnärskap under längre perioder. Den kreativa processen är solitär och det passar bara delvis hans personlighet.
– Jag måste få träffa folk ibland. Att jobba deltid med någonting annat, så att jag får vara social och ha kollegor, har passat mig bra. Jag tror att det är därför jag tycker att utställningarna är det roligaste i den kreativa processen. Det bästa som finns är se när andra reagerar på det man har skapat och att prata med besökarna, berättar han.
Per menar att själva skapandet fortfarande är för honom själv. Urvalet, processen och hantverket.
– Jag är inte alls sentimental. När jag är klar med en tavla går jag vidare till nästa projekt.
Då börjar han om. Väljer ett ögonblick från ett tv-spel. Komponerar bilden så som han vill ha den, utifrån vad som hade varit möjligt i spelet. Bestämmer färger och översätter dem till ett matt ullgarn som absorberar ljus.
– Sedan räknar jag pixlar, för att veta hur mycket garn jag behöver köpa av varje färg. Då får jag alltid lite ångest, för det är väldigt många, säger Per och skrattar.
Per ser sitt arbete som ett evighetsprojekt och han beskriver sig själv som eskapistisk och uthållig. Kanske är det ena en förutsättning för det andra.
– Ju äldre jag blir, desto mer rätt är det att göra det jag gör. Jag växer i mitt intresse, säger han och ler. Jag har inte alls något problem med tiden, trots att det är det jag alltid jobbar emot. Och det är den vanligaste frågan folk ställer till mig, vilket inte är konstigt.
Han ser hantverket, de gamla teknikerna och traditionen, som en drivkraft. Den andra handlar om att ge tv-spelen upprättelse.
– Det jag broderar ska återspegla referensmaterialet men också vara intressant visuellt, så betraktaren behöver inte ha några förkunskaper. Har jag tur kommer konstintresserade, de som håller på med hantverk, spelnördarna och den skaran som bara slinker in på utställningen. Jag tycker att det är så intressant att lyssna till varför man är där, säger han.
Den 3 februari – 7 april 2024 visas Per Fhagers SOFT PIXELS 2 på Gävle Konstcentrum. Han visar vad som händer när broderiet möter tv-spelens magiska förmåga att förflytta oss till en annan värld.
– I konsthallen samlas några gamla och några nya verk som inte visats tidigare. Några i gråskala och några färgintensiva. Jag vill att det ska kännas som en färginjektion i ett grått februari. Det är min förhoppning, att besökarna blir påverkade, säger Per Fhager.
