Samaneh Reyhani: ”Jag pratar med mina skulpturer”

Iranfödda Samaneh Reyhanis ateljé i Skåne är det som håller henne varm och levande.

– När jag inte får arbeta känner jag mig som en uppryckt planta som lämnats ute i kylan, i frosten. Min verkstad är mitt drivhus där jag får näring och vaknar till liv.

Samaneh växte upp i en medelklassfamilj i storstaden Karaj, på pendlingsavstånd från Teheran. I Iran lägger föräldrar ofta en förväntan på barnen att de ska bli läkare, advokater eller lärare. Hennes föräldrar lät dottern ägna sig åt sådant som gjorde henne lycklig. Och det var att skapa med sina händer. Hon började måla när hon var nio år.

– Jag har många härliga minnen av skapande från min barndom. Konstgjorda blommor, lerfigurer, och senare fick jag hela källaren till mitt förfogande, säger Samaneh och låter fortfarande glatt förvånad vid tanken på hur hon fick lov att härja fritt.

Lustfyllt kaos i ateljén

Emellanåt rådde kaos i källaren – Samanehs barndomsateljé. Färg, stendamm och sågspån yrde i luften när hon experimenterade med olika material.

– När jag var yngre hade jag inga pengar till material, så jag fick gå runt och fråga. I cykelverkstaden kunde jag till exempel få gummi som de hade kasserat. Det kunde jag gå hem och tillverka något av.

Samaneh Reyhani hade studerat filmkonst och animering innan hon fastnade för skulptering. Den utbildningen låg närmare hemmet, och när hon fick chansen att arbeta som assistent till en japansk skulptör under ett internationellt symposium i Teheran avgjordes hennes öde.

– Han arbetade med stora stenskulpturer och involverade mig på allvar. Det blev väldigt långa och ansträngande 20 dagar, men jag fick lära mig så mycket. Efter det slutade jag aldrig, konstaterar Samaneh.

Ett porträtt av en känsla

Samaneh Reyhanis verk utgår från en känsla. Väntan, hav, kärlek – skulpturen blir ett avtryck av det som har uppfyllt henne. Känslan vägleder henne till materialet, och begränsningarna utgörs av dess storlek och vikt.

– Medan jag skulpterar porträtterar jag min egen känsla. När verket sedan visas för andra ser och förnimmer de andra saker. Det är det vackraste med konst, att det kan ge oss så många olika värden och intryck utifrån vilka vi är.

Samaneh har alltid varit begåvad med en livlig fantasi. Den ger energi i det kreativa arbetet.

– Jag pratade med mina leksaker när jag var liten, och jag pratar med mina skulpturer. För mig är de levande. Jag är av uppfattningen att allt har en själ. Föremål, djur och människor har alla olika förmågor eller begränsningar men allt har en liten del av en gemensam själ som knyter oss till varandra.

När hon ska beskriva den utställning som ska visas i Gävle dröjer hennes ord en aning.

– För mig växlar den mellan skog och trädgård. Som när du haft en dröm och inte riktigt kan bestämma dig för vad det var du egentligen såg. Jag har känt mig lugn och fridfull under arbetet. Men på senare tid har jag blivit påverkad av allt som händer i världen. Jag tror att det märks. Min trädgård – eller skog – har börjat mörkna.

De bångstyriga brukar återvända hem

Att ställa ut sina förmågor till beskådan och utsätta sig för kritik är ångestfyllt för alla med konstnärliga yrken. Samaneh Reyhani är inte så bekväm med att tala om sin konst inför en stor grupp människor; hellre möter hon oss en och en, öga mot öga, i koncentrerade samtal.

– En utställning drar ut mig för att träffa människor jag aldrig skulle möta annars. Jag tycker om att mina verk blir en anledning att samlas.
Efteråt reser en del av Samanehs skulpturer åt andra håll i landet. En del av dem återvänder till hennes ateljé.

– De är så levande för mig. När de försvinner i väg blir jag lite svartsjuk. De som återvänder hem är ofta de skulpturer jag kämpat mest med, de bångstyriga. Då brukar jag fråga lite ilsket: ”Vad gör du här? Varför kom du tillbaka?”.